”Jag kände att jag hade en demon i mig”

Hon stod på knä framför ett soffbord medan två protestantiska präster försökte driva ut djävulen ur henne.

–  Det var som om något svart satt i mitt bröst. Naturligtvis var jag livrädd.

Av Marie Moen Kingsrød, Håkon F. Høydal / VERDENS GANG
Foto: Line Møller  / VERDENS GANG

H

ur känns det att vara en så kallad besatt? Tidningen Verdens Gang har inte lyckats komma i kontakt med någon som har gått igenom en exorcism inom ramen för den katolska kyrkan. Men Bente Bratlund, 64, är öppen om när hon fick diagnosen ”besatt”  – av två protestantiska präster i norska statskyrkan.

1978 gick en ung kvinna ut i norsk media och berättade om den exorcism hon hade utsatts för hemma hos en präst i Os utanför Bergen i november 1977. Kvinnan upplevde detta som ett övergrepp.

Skandalen slog hårt mot statskyrkan och de inblandade prästerna drogs inför rätta. De frikändes, men debatten fortsatte.

En av kritikerna var professor Johan B Hygen. Han beskrev exorcism som ”andlig amatörkirurgi”.

Det Bente Bratlund berättar om ägde rum 1976. Enligt henne var det i samma hus och med samma präster som i den andra unga kvinnans berättelse.

E

n till synes vanlig vinterkväll 1976 satte sig Bente Bratlund, då en flicka i 20-årsåldern med bruna flätor och kristallblå ögon, i prästens bil. Han skulle köra hem henne efter församlingsmötet.

Plötsligt stannar prästen bilen. Den mörkhårige mannen i 30-årsåldern vänder sig mot Bente. Han har ett allvarligt uttryck i ansiktet. Han hade observerat henne en tid och nu var han säker på att det var något som inte stämde.

–  Jag har diskuterat detta med min prästkollega … Vi har kommit fram till att det är ganska troligt att du är besatt av en demon. Eller, i bästa fall, plågad av en.

Så kommer Bente Bratlund ihåg att han sa.

Bilen är varm. Svetten klistrar på Bentes rygg. En kvävande ångest griper tag i henne. Hon vill riva upp dörren och springa iväg, men sitter tyst. Utåt visar hon inga känslor, säger ingenting. Prästen säger att han och hans kollega har kommit överens om att de kan be för Bente så att demonen frigörs. En förbön. En exorcism.

– Du måste givetvis välja själv om du vill acceptera erbjudandet, säger prästen och ger Bente en tid och en plats.

Bente nickar apatiskt.

– Ja, säger hon. Hon vågar inte annat.

S

om tonåring, runt konfirmationstiden, hamnade Bente i en kristen miljö i Os. En statskyrkoförsamling. Det hela började när en klasskamrat tog med henne till ett möte med den kristna ungdomsklubben.

– Jag var lugn och försiktig som barn. Ibland var jag  ensam. I kyrkan upplevde jag nästan direkt det jag alltid hade letat efter: Att bli sedd. Jag fick självförtroende och kände tillhörighet, säger Bente Bratlund idag.

Temagudstjänster, påskfirande, nyårs- och sommarläger, välgörenhetsinsamlingar och musikkvällar. Åren gick och kyrkan, tron och människorna i församlingen var en stor del av hennes liv.

– Det tilltalade mig, slog an någonting i mig. Jag var inte bara en del av en kristen ungdomsverksamhet, jag var en del av en församling och en kyrka.

M

en gradvis började det förändras. Hon vet inte när, men det hände. Hon kände att förkunnelsen blev annorlunda. Fokus på vad som var viktigt ändrades. Tonvikten lades på nådegåvor. En av nådegåvorna var att driva ut onda andar.

Den karismatiska rörelsen från USA började påverka norska församlingar vi den här tiden.

– Vi blev fångade av det karismatiska. Innan jag visste ordet av var skam och skuld en del av min kristna miljö. Fokuseringen på helande och utdrivning blev allt större.

Efter hand upplevde Bente Bratlund hur församlingen började prata allt mera om demoner. Det fick höra om de olika demonerna och att det gick att bli fri från dem. Alkoholdemonen. Sexdemonen. Nikotindemonen.

Att visa tvivel var tabu. Frågorna malde i Bentes huvud. Hon klarade inte av att ta sig an allt det nya. Hon hade ingen av de gåvor som nu var så högt värderade av kyrkan – till exempel förmågan att tala i tungor.

–  Vi måste vara starka i tron ​​och inte tvivla. För dina tvivel kan hindra Herrens gärningar. Var jag inte stark nog i min tro? Var det bara jag som kände på det sättet? Jag var aldrig kristen på det glada sättet. Jag ställde alltid frågor och var kritisk.

D

et är det här hon tror prästerna hade observerat när de gav Bente diagnosen ”besatt”.

–  Jag hade hört talas om demonerna på mötena, men jag hade aldrig tänkt på mig själv som besatt. Jag visste att jag aldrig fylldes av den kristna glädje alla talade om. Jag hade så många farliga tankar och en oro som var ständigt närvarande. Så kanske prästen hade rätt. Kunde det vara en demon som gjorde detta mot mig? Jag hade en obegränsad tilltro till prästen och hans diagnos var en sanning för mig.

När hon släpptes ut ur prästens bil den där vinterkvällen 1976, gick hon direkt till sovrummet. Där låg hon vaken hela natten.

De kommande fem dagarna var hon som inlåst i ett dimmigt moln. På lördag skulle det ske. Det var dagen då demonen skulle drivas ut.

– Jag berättade inte för någon vad jag hade fått för diagnos eller vad som skulle hända den kommande lördagen. För finns det någon större skam än att vara besatt av det onda?

Onsdag. Torsdag. Fredag. Dagarna förde Bente stadigt allt närmare exorcismen och utlöste en fruktansvärd ångest.

–  Jag levde med en tro på onda och goda krafter. Det var något som hade bosatt sig i mig som skulle drivas ut. Att jag hade en demon i mig, skrämde mig. Nu minns jag inte mycket av dessa dagar, men det påverkade mig, och jag tänkte mycket på om jag skulle gå med på utdrivningen eller inte.

B

ente skulle gå hem till en av prästerna. Så här beskriver hon det i sin bok ”Besatt av demoner”:

Jag stod innanför dörren. Det var fortfarande möjligt att fly. Det var nära att jag gjorde det. Två gånger lyfte jag handen för att trycka på ringklockan, tills jag slutligen lät det hända. Jag kunde fortfarande gå. Jag hade fortfarande chansen att smita. Men då öppnades dörren. Prästen stod där. Han log mot mig. Han var varm, välkomnande. Det susade fortfarande i mina öron, jag var yr. Prästen gick före mig in i vardagsrummet, där trosbrodern och kollegan väntade. Han stod innanför dörren och sträckte fram handen. Även han var mild och vänlig. Det var kanske det värsta. Denna ömhet, ja nästan kärlek, som de visade mig.

En präst var lång och blond, den andra mindre och rundare. Båda var i 30-årsåldern. Unga och entusiastiska.

De bad henne att sitta i stolen vid soffbordet, själva satte de sig i soffan. Prästerna förklarade vad det innebar att vara besatt av demoner och vad som nu skulle hända.

Först ställde de frågor för att reda ut vad det var för en demon som hade besatt henne. Bente svarade, men mentalt var hon inte närvarande.

De ville be först.

N

är de var klara reste prästerna sig upp och gick fram mot Bente. De bad henne att knäböja framför soffbordet.

Darrande gjorde jag som de bad mig. Det var hårt under mina knän. Jag låg där med händerna knäppta på den vita duken. Och de kom mot mig. Stod över mig och la händerna på mitt huvud. Jag kan fortfarande känna den starka känslan av maktlöshet som jag upplevde när jag låg där. Två män som jag var helt utlämnad till stod där över mig. Jag hörde deras andetag, snabba och lite hesa andetag.  Jag kände deras händer på mitt huvud, ett lätt tryck.

Så blev allt svart. Bente Bratlund har otaliga gånger försökt att komma ihåg något, men utdrivningsseansen är borta.

Hon minns ingenting av resten av dagen. Inte vad som hände sedan, inte hur hon kom hem.

D

et har gått 30 år sedan Bente stod på knä i vardagsrummet i Os. Men den smärtsamma känslan satt i i många år. Den svarta klumpen i bröstet var fortfarande kvar. Kanske fanns det någon demon kvar där som utdrivningen inte hade rått på, tänkte hon.

– Jag är fortfarande övertygad om att det som hände mig gjordes med goda avsikter, men för mig har det varit en tyngd att bära genom livet. Det var inte en befrielse, det blev en börda, säger Bente Bratlund.

I 20 år levde Bente med skräcken för att en demon var fortfarande fanns kvar i henne. På 90-talet tog hon avstånd från kyrkan och började bryta sig loss.

– Förböner eller exorcism är en sak. Men det är själva diagnosen som säger att du är besatt av det onda som är så skambelagd. Jag insåg först med huvudet att det inte var sant, då hängde resten av kroppen med gradvis.

E

fter att hennes bok hade kommit ut i Norge 2010 började andra människor som utsatts för samma sak höra av sig. De flesta var kvinnor som hade varit mellan 16 och 22 år när de fick diagnosen, säger Bente Bratlund. Hon uppskattar att det handlar om minst 40 fall.

– Jag fick ett samtal från en flicka som sade att hon både hade blivit diagnostiserad som  ”demonbesatt” och utsatt för sexuella övergrepp. Hon sade att det värsta var besattheten. Hon vågade tala högt om det sexuella övergreppet, eftersom så många andra är öppna om det i media, men hon vågade inte tala öppet om att hade fått diagnosen besatt, säger Bente.

E

n man i 70-årsåldern, bosatt i västra Norge, bekräftar att han var en av de präster som utförde exorcismen på Bente Bratlund.

Han föredrar att kalla sessionen för en ”bön”. Mannen, som endast låter sig citeras om han får vara anonym, har läst Verdens Gangs beskrivning av Bentes upplevelser.

– Vi var ganska unga präster på den tiden. Om jag ska tala direkt från hjärtat, måste jag säga att det är uppenbart att vi misstog oss när vi gav Bente diagnosen, och det är synd att hon upplevde det på det sätt som hon beskriver, säger han.

–  Här låg utmaningen på det psykiska planet. Dessutom hände det vid en tidpunkt då den karismatiska rörelsen hade ett genombrott. Vi började läsa Bibeln med vidgade horisonter och upptäckte detta med demonisering och utdrivning.

Han förklarar att han och hans kollega vid den tidpunkten inte hade den kompetens han tror att katolska kyrkan står för.

– I den katolska kyrkan, tar de utdrivningar på allvar och har verkligen arbetat med det. Vi hade ingen utbildning, och mycket var upp till oss själva. I den katolska kyrkan behöver inte den enskilde prästen sätta diagnosen ensam, man gör det i samarbete med biskopen, säger han och fortsätter:

–  Senast någon bad mig att genomföra en utdrivning skickade jag dem vidare till den katolska kyrkan. De har en bättre kvalitet och mer erfarenhet.

R

eligionsforskaren Eva Lundgren har under sina studier upptäckt att 95 procent av dem som diagnostiseras som ”besatta” är kvinnor. Exorcisten är alltid en man.

– Det är svårt att svara på varför det är så, men förmodligen ligger svaret i det att kvinnor är mer benägna att söka hjälp. Detsamma gäller till exempel tröskeln för att gå till läkaren, säger Bernt Eidsvig, biskop för den katolska kyrkan i Oslo.

Det är han som bestämmer om det ska utföras exorcismer i Norge – och det händer några gånger per år.

Eva Lundgren tror inte att könsfördelningen är slumpmässigt.

– Kvinnor som sägs vara ”besatta” är ofta något slags normbrytare i den kultur de tillhör. Det kan vara flickor som vill gå ut eller göra sig fina. Så länge det sker i ”religionens tjänst ”, det är lätt att försvara utövandet av exorcism på dem, men det de verkligen handlar om är att kontrollera kvinnor. Sätta gränser. Det är ett sätt att dominera unga kvinnor, säger Lundgren.